Catman

Min kolumn i dagens SvD, för de som ännu inte har prenumeration: Valets viktigaste fråga Sverige befinner sig närmare ett krig än på åtminstone 80 år. Mycket pekar på att Ryssland snart kommer att göra åtminstone ett mindre anfall mot Baltikum, till exempel försöka ta Narva. CIA-chefens resa till Moskva nyligen, Nato-övningarna kring Kaliningrad, Finlands begäran om Jas-stöd från Sverige, Rysslands markarbeten vid Narvafloden, de ryska sabotagen i Tyskland och Polen, och (trots Ukrainakriget) en ständig uppbyggnad av militärstyrkor i nordvästra Ryssland utgör alla synnerligen illavarslande tidender. Om Ryssland anfaller ett baltiskt land eller Finland kommer Sverige omgående att hamna i krig med en stormakt. Att alla Nato-länder ställer upp är mindre troligt – men Sverige har både mer långtgående försvarsavtal med sina grannar än Nato-avtalet, och en tradition av att inte försöka dra sig ur fördrag utan tvärtom överimplementera. Ser vi i ett perspektiv på några år riskerar dessutom Frankrike, Storbritannien och Tyskland att vara styrda av ryssvänliga partier. Med Trump vid makten får man vara glad så länge USA inte går aktivt på Putins sida. Trots detta extremt allvarliga läge har frågorna om vad de olika partierna vill göra för att förebygga ett krig, och hur de vill agera ifall det värsta händer, varit bisarrt frånvarande under valrörelsen. Man hade hoppats att partierna skulle bjuda över varandra vad gällde försvarsbudget, att debatterna främst skulle handla om vilket försvar vi behöver: det som gagnade oss innan drönarna uppfanns, eller det försvar Ukraina bygger med drönare till luft, land och sjöss, avancerade sabotage inne i fiendeland och hemlig vapentillverkning under jorden. Frågorna om vad de olika partierna vill göra för att förebygga ett krig, och hur de vill agera ifall det värsta händer, har varit bisarrt frånvarande under valrörelsen. Politikerna borde diskutera hur civilsamhället ska ställas om, hur industrin ska kunna tillverka det som behövs för ett land under anfall, hur hela samhället ska kunna gömma sig i skyddsrum, och att vi inte har tillnärmelsevis tillräckligt med luftvärn. Om vi ska evakuera våra barn ut på landet eller till icke-stridande länder. Om vi ska lämna avtal kring minor och atomvapen. En självklar fråga partiledarna borde få oftare av medierna är: hur de tänker sig att en regering ska se ut om kriget kommer? Är alla inne på att ha en samlingsregering med samtliga partier? Finns i stället planer på en regering där ytterkantspartierna (vilka är de som haft flest problem med putinister i de egna leden) utelämnas? Enda gången Magdalena Andersson fick frågan, av en privatperson i radio, sa hon bara att SD inte skulle få ingå i en samlingsregering. Men Vänsterpartiet? Frågan är om man kan lita på att SD inte har några Putin-vänner kvar i leden? Jag gör det inte – avslöjandet kring Sverigedemokraternas politiska sekreterare gör det knappast bättre. Vad gäller vänsterblocket är det en mardröm att tänka sig ett Sverige drabbat av det som Ukraina drabbas av nu. Men i stället för en Zelenskyj vid rodret kan vi få Andersson, Hultqvist och – för att uttrycka sig avsiktligt raljerande – en brokig samling övervintrade 68:or, miljömuppar, marxister, islamister, antisemiter, Hamaskramare, konspirationsteoretiker, ryskstyrda fredsaktivister, och allmänt verklighetsfrånvända typer. Och, inte att förglömma, några förskräckta centerpartister som tittar på.