Det är ju faktiskt fascinerande. När du ska renovera badrummet hemma ringer du knappast in en kille vars enda merit är att hans farfar var ett lojalt fackombud. Du vill ha våtrumscertifikat, referenser och total fackmannamässighet, annars ruttnar ju huset. När ett NHL-lag ska drafta en spelare tittar de på poängstatistik, inte på vem som sjunger klubbsången högst i duschen. I näringslivet headhuntar man de skarpaste hjärnorna för att undvika konkurs. Vi kräver kompetens, excellens och resultat exakt överallt. Men när vi byter arena till svensk inrikespolitik, och i synnerhet till Socialdemokraterna? Ja, då är plötsligt kompetens ett väldigt misstänkt, nästan lite borgerligt, begrepp. Där slänger man CV:t i papperskorgen och plockar fram den verkliga kravprofilen. Har du en gedigen utbildning och erfarenhet av att lösa komplexa problem i verkligheten? Tyvärr, du är förmodligen överkvalificerad och lite svårstyrd. Har du däremot burit SSU-nålen sedan du lärde dig gå och aldrig någonsin haft ett riktigt jobb utanför den trygga, skattefinansierade partibubblan? Grattis, du är ministermaterial! I detta parallella universum är nämligen den absoluta guldstandarden en blind, nästan sekteristisk lojalitet mot Partiet. Därefter testas du i den ädla konsten att relativisera. Du måste kunna titta på ett brinnande samhällsproblem och med en rynkad, allvarlig panna leverera ett inövat "vi har varit naiva" eller "det här är oacceptabelt", utan att faktiskt göra någonting åt saken. Som kronan på verket krävs det att du besitter en OS-medaljörs talang i skamlöst skitsnack. Du ska kunna stå i direktsänd tv, stirra in i kameran och med total, nästan religiös övertygelse kasta skit på oppositionen för exakt de problem som ditt eget parti har skapat under de senaste decennierna. Du ska kunna ljuga så övertygande att du till slut tror på det själv. Och det absolut mest komiska, eller tragiska, i hela denna uppvisning? Svenska folket tittar på denna oändliga parad av karriärbroilers, nickar allvarsamt och tänker: "Ja, titta på dem, det där är de intellektuella giganterna som jag vill ska förvalta halva min lön och landets framtid." Förtroendet ligger på topp, och vallokalerna fylls. Man upphör aldrig att häpna.