Oskar Brändmark retweeted
Stefan Holm: jag är sjukt långsint
Dick Harrison: håll min öl, din värmländska hoppjerka
Oskar Brändmark retweeted
Det senaste angreppet är ännu ett inslag i den mångåriga kampanj av svartmålning och karaktärsmord som bedrivits mot mig av ett nätverk där vänsteraktivister och islamister gång på gång funnit gemensam sak. Om Bilan Osman hade gjort ett grundläggande journalistiskt arbete hade hon dessutom undvikit de uppenbara faktafel hon gör om både Ibn Rushd, Islamic Relief och min roll.
Låt oss därför hålla oss till fakta.
Bilan Osman skriver:
“I februari 2024 får terrorforskaren Magnus Ranstorp en plats som ledamot i Sidas styrelse. Detta efter en hängiven kampanj där han har målat upp Sida som en del av en islamistisk infiltration.”
Detta är helt enkelt osant. Jag har aldrig hävdat att Sida är “en del av en islamistisk infiltration”. Ett sådant citat existerar inte.
Jag rekryterades till Sidas styrelse därför att myndigheten behövde kompetens inom terrorism, våldsbejakande extremism, islamism och hur screening- och kontrollprocesser kan stärkas. Det är dokumenterade sakområden som jag arbetat med under flera decennier.
Mitt arbete har konsekvent handlat om risker kopplade till bristande kontroll, bedrägerier och otillräcklig uppföljning av offentliga bidrag. Ett exempel är vår granskning av studieförbunden, som bidrog till att frågan senare granskades av Riksrevisionen. Den konstaterade att kontroll och uppföljning brast genom hela systemet och att 44 procent av studieförbundens verksamhet saknade kostnadsunderlag.
När det gäller Islamic Relief har jag, liksom flera forskare i Europa och avhoppare från dessa miljöer, pekat på personkopplingar till islamistiska nätverk. Men i en myndighetsprocess är det inte enskilda forskares uppfattningar som avgör. Bedömningar ska vila på underlag från behöriga myndigheter och etablerade granskningsrutiner.
Det är också precis vad Sida gör.
I den instruktion till Sida som trädde i kraft den 15 maj 2025 anges uttryckligen att myndigheten ska säkerställa att bistånd inte går till aktörer som bedriver eller stödjer antidemokratisk verksamhet, våldsbejakande extremism, islamism, antisemitism, terrorism eller verksamhet som underminerar kvinnors och flickors rättigheter.
Mot den bakgrunden beslutade Sidas styrelse i april 2025 att civilsamhällesorganisationer vid behov ska kunna genomgå fördjupad granskning av bland annat CVE och Säkerhetspolisen. Det är utifrån sådana myndighetsunderlag Sida därefter gör sina bedömningar. Det handlar om myndighetsutövning – inte om personliga åsikter.
Bilan Osman påstår dessutom att det saknas personkopplingar mellan Ibn Rushd och Islamic Relief och MB. Det visar en anmärkningsvärd okunskap om organisationernas historik och ledningsstrukturer, där flera centrala personer haft återkommande roller inom samma organisationssfär med kopplingar till Islamiska Förbundet.
När hon avfärdar detta som ett “luftslott” bortser hon samtidigt från att bedömningar om MB:s nätverk i Sverige bygger på Säkerhetspolisens bedömning (till Skolinspektionen), CVE:s bedömning, internationell forskning och rapporter från andra europeiska säkerhetsmyndigheter. Det är ett omfattande källunderlag – inte ett luftslott.
Det kanske mest anmärkningsvärda är dock att Bilan Osman själv publicerade en artikelserie om Ibn Rushd samtidigt som hon gick till en anställning som kommunikatör hos just Ibn Rushd. Att granska en organisation samtidigt som man arbetar för den är ett uppenbart jävsproblem och väcker berättigade frågor om journalistisk oberoende och integritet. Det förtjänar betydligt större uppmärksamhet än de påhittade anklagelser hon riktar mot andra.
Samtidigt är det värt att notera att @gad_media saknar ansvarig utgivare och därmed inte omfattas av samma publicistiska ansvar och journalistiska principer som etablerade medier. Det säger en hel del om den publicistiska ambitionsnivån.
Om något förtjänar att beskrivas som ett journalistiskt luftslott är det just en plattform som saknar grundläggande publicistiskt ansvar, men gärna utger sig för att bedriva granskande journalistik.
När Bilan Osman är 14 år visar hennes mamma henne en rosa slöja. Hon får hjälp att sätta på sig den – och tycker att hon är så jävla snygg i den. Hon önskar att Mattias i klassen, som hon var så kär i, hade sett hur snygg hon är.
I samma ålder blir Bilan en antifascistisk aktivist. De är ett gäng tonåringar i Linköping som lovar varandra att aldrig sluta använda sina röster.
Som vuxen och journalist har Bilan Osman granskat högerextremism och berättelsen om att Muslimska brödraskapet infiltrerat Sverige.
På vägen upptäcker hon att något inte stämmer.
gadworld.se/p/ranstorps-luft…
Oskar Brändmark retweeted
TV4s ljudtekniker har nu lyckats höra ljud från terrorattacken i Berlin. Terroristen hörs säga ”Detta är Tidöregeringens fel eftersom det inte finns tillräckligt många fritidsgårdar i Sverige”.
Oskar Brändmark retweeted
Gudrun Schyman har vaknat till liv. Hon dömer ut satsningarna på försvaret som ”helt vanvettiga” och hävdar att våld aldrig löser konflikter. När hon får frågan hur Putin då ska stoppas svarar hon: ”Han kommer väl att dö på ett eller annat sätt. Eller bli avsatt.”
Så talar bara en nyttig idiot – eller någon som är fullständigt likgiltig inför Sveriges säkerhet.
expressen.se/nyheter/sverige…
Oskar Brändmark retweeted
Välskrivet om Guillou: "Dagen innan Rysslands invasion av Ukraina gästar Jan Guillou ”Malou efter tio”. Ryska stridsvagnar står uppradade längs Ukrainas gräns, amerikansk underrättelsetjänst har i veckor pekat ut anfallet och president Biden säger öppet att en invasion är på väg. Trots de enkla förutsättningarna lutar sig Guillou tillbaka och levererar sin prognos:
Det kommer inte att hända. De ryska generalerna är enligt honom inte så dumma att de ”låter Putin springa iväg”, och att ställa stridsvagnar vid gränsen är en helt annan sak än att skicka dem mot Kiev. Skulle det otänkbara ändå inträffa väntar något värre än Vietnamkriget, ett ”inbördeskrig”, eftersom ryssar och ukrainare i hans värld tycks vara samma folk så länge båda förstår ryska. Med den logiken är alltså frågan som borde plåga varje nyhetskanal är hur Guillou kan bjudas tillbaka gång på gång, som Sveriges självklara uttolkare av säkerhetspolitik och utrikesfrågor.
Mellan 1967 och 1972 har Guillou kontakt med den sovjetiska säkerhetstjänsten och utför uppdrag åt KGB, bland annat i form av promemorior om svensk politik, vilket Expressen avslöjar decennier senare. I biografin över sitt skrivande liv utelämnar han episoden helt, med förklaringen att han aldrig lyckades göra något avslöjande om KGB. Värt att nämna är att andra kapitel i författarlivet har tagit sig in i boken på lösare grunder, men inte denna minimala detalj. Detta säger inte i sig något om hans senare analyser, men det illustrerar att mediernas bild av honom som okomplicerad säkerhetspolitisk auktoritet har några ”skavanker”.
Tio år senare reser han till Irak och skriver tillsammans med Marina Stagh boken ”Irak – det nya Arabien”. Baathregimen, som Saddam Hussein styrde i kulisserna redan från 1968, beskrivs där som ”uppenbart populär” och en av arabvärldens stabilaste; demokratisering väntas runt hörnet, pressfriheten påstås vara mindre inskränkt än i de flesta länder och bilden av Irak som ett våldsamt land avfärdas som propaganda och rasistiska fantasier. Intrycket av fängelset Abu Ghraib sammanfattas med att förhållandena där är bättre än på svenska fängelser, en formulering han först efter kritik tar tillbaka i en senare biografi. När Saddam Hussein formellt tar makten 1979, startar kriget mot Iran, gasar kurdisk civilbefolkning och invaderar Kuwait får vi ingen ny bok.
Trettio år senare, när Ryssland går in i Georgien 2008 förklarar Guillou att det är Georgien som startat kriget och att Rysslands agerande ska förstås som svar på en provokation. EU:s utredning landar i en helt annan bild, där kriget förklaras vara kulmen på år av ryska provokationer där Ryssland delat ut pass till invånare i Sydossetien och Abchazien för att skapa en förevändning att ”skydda egna medborgare”, och separatistmiliser tränats och beväpnats av Ryssland. Mönstret känns igen från dagens krig i Ukraina. Putin medger dessutom 2012 att en färdig invasionsplan funnits klar sedan 2006, ett erkännande som aldrig föranleder någon omprövning i Guillous spalter. Han ger dock gärna en känga åt NATO, som ”ett instrument för olika USA-ledda krigsexpeditioner”, och de som tar rysk aggression på allvar får etiketten ”bombliberaler”.
I februari 2016 skriver han krönikan ”Därför låtsas dessa Natoanhängare att ryssen ska anfalla”, där Putin visserligen medges vara en opålitlig skurk som erövrat Krim, medan ett anfallshot mot Sverige avfärdas. Sex år senare myntar han begreppet ”den påhittade krigsrisken” och förklarar att ett ryskt hot är konstruerat för att tvinga in Sverige i NATO. Tre och en halv vecka före den fullskaliga invasionen av Ukraina kallar han en potentiell invasion av Gotland för en bombliberal hypotes."
bulletin.nu/fornas-media-spe…
Oskar Brändmark retweeted
Helt normalt att Sveriges förment borgerliga dagstidning ger kulturens förstasida och tre uppslag åt en hagiografi över en marxistisk före detta KGB-agent.
Oskar Brändmark retweeted
Kanske inte hade varit så dumt om det går att köpa öl på ICA ändå? Nu får Bodenborna njuta av Systembolagets ”fantastiska” utbud.
expressen.se/nyheter/slut-pa…
Jag läser min kulturskribent-kollega Anders Q Björkmans senaste betraktelser över fascismens återkomst i den svenska vardagen och inser att problemet är långt större än någon tidigare anat.
Det börjar med Carl Milles örn vid Karlaplan. En monumental rovfågel i brons som blickar ut över huvudstaden med en hållning som otvivelaktigt väcker frågor om auktoritet, disciplin och möjligen även ordning och reda. Men ju mer man tittar desto tydligare blir det att detta bara är toppen av isberget.
Jag talar förstås om Kungsörnens snabbmakaroner. Där står den. På varenda butikshylla. En örn.
Inte en sparv. Inte en bofink. Inte ens en vänligt sinnad koltrast med dokumenterad värdegrund.
Nej. En majestätisk rovfågel med utspända vingar och beslutsam blick som blickar ut över landets barnfamiljer som någon sorts pastaindustrins svar på den romerska aquilan.
Och under den står det:
"Kungsörnen."
Kungsörnen. Inte Folkörnen. Inte Demokratiörnen.
Inte Normkritiska Pastakollektivet. Kungsörnen.
Redan namnet andas hierarki, auktoritet och oroande höga tankar om nationell sammanhållning.
Sedan 1929. Sedan 1929! Året före 1930-talet. Behöver man verkligen säga mer? Generation efter generation av svenskar har vuxit upp med denna symbol på köksbordet utan att någon vågat ställa de svåra frågorna.
Varför måste makaronerna vara snabba? Vad är det egentligen för effektivitetstänkande som förmedlas till våra barn? Varför dessa raka linjer i logotypen? Varför denna blick mot horisonten? Varför denna nästan kusligt disciplinerade koktid på exakt sju minuter?
Jag ser framför mig hur miljontals svenska barn under decennier omedvetet radikaliserats över falukorv och ketchup medan örnen från förpackningen vakat över måltiden från köksbordets mitt.
"Ät upp dina makaroner."
"Varför då?"
"För fosterlandets skull."
Det är naturligtvis inget som sägs högt. Det är betydligt mer subtilt än så. Det är så symboler fungerar.
Och när man väl börjar se mönstret går det inte att sluta. Örnar på myndighetsbyggnader. Örnar i riksvapnet. Örnar inom försvaret. Örnar på gamla mynt. Örnar på pastaförpackningar.
Hur djupt går egentligen detta?
Fascismens återkomst kommer kanske inte marscherande genom huvudstadens gator. Den kommer möjligen långsamt puttrande i en kastrull på spisen, serverad med falukorv och ketchup en vanlig tisdagskväll i Vallentuna.
Och när den dagen kommer ställer sig historikerna frågan varför ingen såg varningssignalerna. De låg helt öppet längst in i skafferiet mellan spaghettin och de krossade tomaterna. Under den vaksamma blicken från en örn som varit där hela tiden.
🤖 Made with AI
Oskar Brändmark retweeted
Fair and balanced?
Igår deltog jag i en diskussion med Expressens biträdande chefredaktör om mediekritik och den enligt min mening viktiga företeelsen att politiker numera har egna plattformar där man kan nå ut med oklippta perspektiv eller ibland ge en motbild. Låt mig därför härmed illustrera ett konkret exempel.
Idag föll Stockholms tingsrätts dom mot den sk. Rebellmamman vid Energimyndigheten.
Hur Expressen valde att beskriva detta framgår i notisen. Jag lämnar åt er att bedöma om denna rapportering är kraftigt vinklad efter att jag gett er bilden av vad som faktiskt har hänt. Domen finns att läsa för den som inte tror mig.
Utfallet av domen är alltså att Rebellmammans stämning av staten underkänns på samtliga punkter utom en. Tingsrätten fastslår att staten hade rätt att avsluta provanställningen på grund av att rebellmamman inte klarade säkerhetsprövningen. Rebellmamman får rätt på en liten punkt, bestående i att det enligt tingsrätten saknades skäl att arbetsbefria rebellmamman de sista 9 dagarna av vederbörandes provanställning.
Rebellmamman får 10 000 kronor i skadestånd för detta, men eftersom hon förlorar målet i övrigt döms hon att betala statens rättegångskostnader uppgående till 172 000 kronor.
Expressen väljer emellertid rubriken: ”Rebellmamman får skadestånd.”
Att hon i själva verket genom att ha förlorat huvudfrågan i målet blir skyldig att ersätta staten med 172 000 kronor nämns inte med en stavelse. Istället beskrivs saken så som den gjordes gällande av Rebellmamman, därefter övergående direkt till upplysningen att hon får skadestånd.
Den som vill förstå att Rebellmamman faktiskt förlorade målet måste läsa mellan raderna i artikeln som kring själva huvudfrågan avslutas med formuleringen: ”Den bilden delas inte av Stockholms tingsrätt.” Det är alltså trots att en svensk domstol kommit med ett avgörande fortfarande rebellmammans påstående som utgör någon slags huvudpropositon i artikeln.
En alternativ och mer rättvisande formulering hade möjligen varit: Rebellmammans uppsägning var korrekt och rebellmammans talan i den delen mot staten ogiltigförklaras.
Så till min vidare poäng här: Om det inte är tillåtet att kritisera den här typen av publiceringar kommer vi aldrig se självkorrigering. Om det här inlägget får tillräcklig spridning är jag ganska övertygad om att Expressen, givetvis utan att säga något om det, kommer att korrigera sin artikel eftersom den har så stor slagsida att den faktiskt inte på ett rättvisande sätt återger helheten av vad som har hänt. Omständigheten att Rebellmamman ska betala 172 000 kronor är helt utelämnad.
Övriga medier tycks ha hittat en bättre balans i sin rapportering, utom givetvis Dagens ETC som väljer rubriken “Delseger för Rebellmamman”. Nej, hela caset underkändes utom en teknikalitet som kopplades till arbetsbefrielse under 9 dagars tid.
Oskar Brändmark retweeted
As a fighter pilot this is my prediction:
The US and Israel will have zero problems eliminating Iranian air defence.
Now or very shortly they will be able to operate at high level directly over whatever place they want to.
That means they can fly at subsonic speeds with high time on station. Using targeting pods and laser guided bombs to take out whatever targets they find.
They can load their jets with massive amounts of fuel and a few bombs. This is not possible in a non-premissive environment. But shortly there will be no Iranian air defence left.
Air to air refueling available not a long flight time away.
The Iranian forces will have zero mobility outside of populated areas, unless using civilian vehicles (which they will).
24h from now the only opposition to regime change will be the willingness of the Iranian population to get out on the streets and tear down the regime.
It will very shortly be entirely in the hands of the Iranian population whether or not they want freedom.
The window of opportunity is now.
















































