Maija-Leena Keloneva

Sara och jag tillbringar mycket tid ute på vägarna. Mil efter mil, stad efter stad. Oftast är uppdraget tydligt: vi ska konfrontera ännu en gädda som tror att han är på väg för att träffa ett barn. Men längs vägen händer någonting annat. Någonting som sällan syns i våra filmer och publiceringar, men som kanske säger mer om varför Dumpen behövs än tusen debatter och politiska utspel. Vi möter er. Ni som bär på en historia. Det kan hända på ett köpcentrum, en bensinmack, ett hotell, en restaurang eller mitt på gatan. Någon känner igen oss och kommer fram och säger några uppskattande ord. Det händer ofta och vi är oerhört tacksamma för det. Men så finns det de andra mötena. De som fastnar. Man ser ibland en människa en bit bort som tittar på oss. Blicken söker sig tillbaka flera gånger. Personen verkar vilja komma fram men tvekar. Tar några steg, stannar och samlar mod. Till slut kommer personen fram. Och då behövs nästan inga ord. Ibland kommer bara ett tyst: ”Tack.” Sedan brister rösten. Ibland kommer inga ord alls. Bara en nickning och en blick som berättar någonting som personen kanske aldrig har berättat för någon annan. Och vi förstår. Vi behöver inte fråga. Vi behöver inte veta vad som hände, vem som gjorde det eller när det hände. Det är deras historia och de bestämmer själva om den någonsin ska berättas. För bakom statistiken om sexuella övergrepp på barn finns människor. Barn som blev vuxna. Människor som gått genom ett helt liv med någonting i bagaget som ingen annan kan se. Många berättar aldrig. De går till jobbet. Hämtar barn. Handlar mat. Skrattar med vänner. Lever sina liv. Men någonstans finns det där. Det är också därför Dumpen finns. Många av våra medarbetare och volontärer bär själva på erfarenheter som gör att de vet vad sexuella övergrepp kan göra med en människa. För vissa är det just den erfarenheten som blivit bränslet till att försöka förändra framtiden för andra barn. Vi kan inte ändra det som redan har hänt. Men vi kan försöka förändra det som händer i morgon. Vi kan fortsätta konfrontera. Vi kan fortsätta uppmärksamma. Vi kan fortsätta kräva en lagstiftning som bättre skyddar barn. Vi kan fortsätta tjata på politiker och myndigheter tills barnens rätt till trygghet väger tyngre än bekvämligheten i att blunda. Och framför allt kan vi vägra acceptera att ännu en generation barn ska behöva bli vuxna med samma tystnad. Så till alla er överlevare som vi möter ute på vägarna – och alla er som vi aldrig kommer att möta: Ni behöver inte berätta någonting för oss. Ni behöver inte förklara. Ni behöver inte hitta de rätta orden. Om ni ser Sara och mig någonstans och vill komma fram så gör det. Vill ni säga hej, gör det. Vill ni berätta er historia så lyssnar vi. Och klarar ni inte av att säga ett enda ord? Då räcker en nickning. Vi kommer att förstå. För varje sådan nickning påminner oss om varför vi fortsätter köra de där milen. Varför vi fortsätter när vi är trötta. Varför vi fortsätter när motvinden blåser. Och varför vi aldrig tänker sluta kräva förändring. Vi gör det för barnen som finns där ute just nu. Men vi gör det också för alla er som en gång var de barnen. För en bättre morgondag.