På en provisoriskt ihopsnickrad uteplats precis intill hamnbassängen i Visby sitter Vladyslav och Malik. Varken jag eller någon annan i Almedalen kan nog fullt ut förstå vidden av vad de har varit med om och utsatts för. Efter en timmes samtal frågar jag dem om jag får försöka återge vad de har berättat och de svarar jakande. - Det är därför vi har kommit hit, för att låta omvärlden veta vad vi har varit med om, säger de båda. Vad de kommit till Almedalen för att berätta om är tiden som ukrainska krigsfångar i Ryssland. Under två respektive två och ett halvt år tvingades de uthärda vad som hade fått varje krets i Dantes helvete att framstå som en semesterresa. Malik inleder. - Vi blev väckta klockan 6 varje morgon. Dagen började med att vi blev misshandlade med käppar över hela kroppen, sedan tvingades vi tillbaka in i cellen. Åtta till tio personer i varje cell, övervakade av en kamera. Från klockan sex på morgonen tvingades vi sedan stå i enskild ställning helt stilla fram till klockan tio på kvällen. Ingen fick röra sig, ingen fick prata, ingen fick göra någonting. Om en enda person rörde sig, ramlade eller på något sätt föll ur ramen så öppnades dörren och alla i cellen togs ut för att utsättas för kollektiv bestraffning. Vi fick elchocker och misshandlades över hela kroppen. När jag frågar hur det ens är fysiskt möjligt att dag ut och dag in stå upprätt på exakt samma position dygnets alla vakna timmar svarar Malik; - När du har upplevt att först bli nedblött och sedan angripen med en strömförande stång som sitter i vägguttaget så kommer du att stå upp tills det är det sista du gör. Vissa dog, vissa tappade fattningen. De som blev galna, som Malik uttrycker det, försvann. Han fortsätter; - Ryssland kommer aldrig att skicka tillbaka dem, de vill aldrig visa upp vad som har hänt med dessa människor. I två och ett halvt år var detta varje dag i Maliks liv. - De sa till oss att Ukraina inte längre fanns kvar, att landet hade fallit och att vi aldrig skulle få komma tillbaka. Nya krigsfångar placerades omsorgsfullt på andra platser för att inte kunna ge uppdateringar om utvecklingen på marken i Ukraina. Men en dag placerades av misstag en nyligen tillfångatagen ukrainsk soldat i deras cell, som kunde berätta om hur det verkligen låg till. Det fria Ukraina existerade fortfarande i allra högsta grad och Ryssland hade tryckts tillbaka i inledningen av kriget. Det gav styrka att fortsätta uthärda, avslutar Malik. Vladyslav placerades i ett annat fängelse och i ett annat helvete. Här fick fångarna straffarbeta, men nästan ingenting att äta. - Vi åt möss som vi kunde hitta och fånga, vi åt tvål, vi åt allting vi kunde komma över. Jag frågar om de inte fick någon mat. - Jo ibland, men i små ransoner och mat som var beredd på ett sätt som syftade till att göra den nästan oätlig. Vi fick bröd som var utblandat med jord. De misshandlade oss dagligen, de skickade sina vakthundar på oss som fick bita oss. Ibland tvingade de in oss i ett litet torkskåp. 5 personer åt gången packades tätt sammanpressade in i ett torkskåp, sen stängde de dörren och vred på värmen tills vi nästan förlorade medvetandet. Så höll det på, dag efter dag, berättar Vladyslav. När han utväxlades två år senare hade han tappat 60 kilo i vikt och hälften av medfångarna som återlämnades med honom hade drabbats av tuberkulos. Vi andra besökare i Almedalen kommer aldrig fullt ut att kunna ta in vad dessa två av tusentals unga män med samma erfarenheter har fått uppleva i Ryssland. Men vi har alla en plikt att inte blunda för det som skett och förstå vad som står på spel. Detta är sättet på vilket Ryssland behandlar det man brukar beskriva som ett broderfolk. Detta är sättet på vilket Ryssland behandlar krigsfångar som på pappret skyddas av folkrätten. Samtidigt i vad som ibland känns som ett parallellt universum som vi skulle kunna kalla den svenska förvaltningsapparaten så kliar vi oss fortfarande i huvudet kring frågor som rör vilka funktionärer i olika myndigheters personal som ska ha, respektive inte ha, kombatantstatus enligt folkrätten. Jag säger inte detta som ett argument för att folkrätten skulle vara oviktig, tvärt om, men det är uppenbart att våra kategoriseringar skulle ha mycket liten betydelse för vilka bedömningar Ryssland gör i detta hänseende eftersom de uppenbart flagrant struntar i hela konceptet folkrätt. Vi behöver snarare fokusera på att stärka vår förmåga i totalförsvaret, för att avskräckning är det som skyddar oss mot detta vansinniga barbari. Vi söker inte konflikt, men vi kommer aldrig att acceptera att bli utsatta för påtryckningar eller krigshandlingar. Vi behöver fortsätta stötta Ukraina, både militärt och civilt. Vi behöver hjälpa dem som utsatts för dessa fasor och vi måste förstå att det vi just nu bygger upp i Sverige syftar till att skydda oss mot denna typ av ogreppbara övergrepp. Tack till den Ukrainska hubben i Almedalen för att arrangerandet av detta möte och tack till Malik och Vladyslav för att ni uppbådar kraften att berätta för världen. I utställningen ”Do not forget” i den Ukrainska hubben i Almedalen visas den brutala sanningen med bland annat bilder på Ukrainare som utsatts för rysk hänsynslös tortyr.